Astrid Zachrison från Holsbybrunn är Sveriges äldsta människa någonsin. För detta blir hon gratulerad. Hon är 112 år och 144 dagar gammal. Den tidigare rekordhållerskan var 112 år och 143 dagar gammal när hon dog.
Finns det verkligen någon glädje i att vara så gammal? Borde man inte leva i vetskap - och kanske rädsla - för att man vilken dag som helst kommer dö? Jag menar, när man blivit Sveriges äldsta genom tiderna så ligger man nog ganska nära dödsgränsen, om man säger så.
Kan man verkligen leva normalt då eller går man bara runt och tänker: "Vilken tur, jag vaknade levande idag också"?
När man fyller 100 år får man ett brev från kungen. Varför då? Är det en gratulation? Grattis till en bra prestation som lyckats hålla dig vid liv så här länge?
Personen ifråga har väl inte gjort så mycket. Kungen borde gratulera gamlingens inre organ som lyckats hålla gubben eller kärringen vid liv så länge utan att ge upp. Nej, jag förstår mig verkligen inte på sånt där.
Om jag får välja blir jag inte gammal. Jag kan tänka mig att leva tills dess att jag blir gammal, glömsk och knarrig. Jag vill inte vara en sån där gamling som luktar äckligt och inte känner igen folk eller knappt kan gå. Då dör jag hellre.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment